Den här texten publicerades på min förra blogg för över ett år sedan och tänkte återanvända den lite här. Jag ger er Bella i ett nötskal!

---

Holy cow! (Jag börjar få slut på kraftutryck känner jag..gällande alla språk. Snart gör jag egna. Eller vänta, det gör jag ju redan?) Vill ni ha min dag? Okejdå.

Jag hade alltså en, EN lektion idag, och ändå kom jag hem med trebussen. Estetiskt verksamhet ja, huuh var det kommer gå! Läraren är typ värsta konstnären! Han klargjorde i detalj för oss hur han fick rita en skiss på någon mysko maskin åt några ryssar när han var femton..

...vilket osökt fick mig att tänka på vad jag gjorde för framsteg som femtonåring. Det var dock inget jag behövde reflektera särskilt länge över, det mest framstående måste väl ha varit den gången då jag, syrran, mamma och bröderna Lennartsson var på väg ner till Malmö för att besöka Pallasspelen, (dvs en quite stor friidrottstävling inomhus för att förtydliga lite) då jag på något strange vis lyckades kleta in mina handflator med tuggummi.
Och här snackar vi KLETA IN!

Efter ett något lågmält erkännande från min sida (ja, jag blev utskrattad..) så fick vi alltså svänga in på ett litet mysigt, flötigt matställe i osby-trakten. In sprang mamma (en aning chockad och full i skratt, skulle jag tro), tätt följd utav en fortfarande skamsen Bella (tredje person, you like it haa?) med händerna som en lucia..ofrivilligt alltså. Drog jag isär dom så bildades det såna där tunna fina 'klistertrådar' imellan. Efter ett litet högljutt tal med personalen på pommes-stället (som in sin tur gjorde att jag fick en heeel del konstiga blickar från folk som satt och åt) så lyckades min kära mor fixa en flaska diskmedel. Eeeh jahaaa, tänkte jag, men det funkade faktiskt. En kvart senare fanns det bara lite tuggummirester kvar vid nagelbanden. Ett framsteg? Oja, jag lär knappast göra om det!