Hej blöggers.
Som ni kanske förstod i förra inlägget, så finns inte vår fina hundtjej bland oss längre. Det känns rent ut sagt för jävligt. Visserligen är jag en blödig människa (okej, inte lika blödig som Kajsa som en gång började gråta till pantamera-reklamen, men ändå :P) och visst fattar jag att det skulle göra otroligt ont i hjärtat...men såhär?

Jag känner mig halv, förjävlig och helt rödprickig i ansiktet...eller ja, jag ÄR rödprickig! (Det är liksom that way my body reacts when tears streaming, för att uttrycka sig lite internationellt) Man vaknar på morgonen och känner "vilken fin dag"...ända tills tankarna hinner ikapp en och man kommer på att den skulle vara tusen gånger finare ifall det låg en varm snarkande Theahund under täcket. (Hon la sig alltid utsträckt längs låret på morgonen...och sprätte med bakbenen rakt in i tarmsystemet, hehe)

(Det gjorde ont att ändra tempus där)

Sen är det så svårt att veta hur man ska reagera. Livet rullar ju på, och man är med om fantastiska stunder med fantastiska människor nästan varje dag...men det känns förjävla tomt inuti. Som om en jävligt viktig pusselbit i "Bella 250 bitar" fattas..

...typ den som gör hela pusslet komplett.

Okej! Nu har jag skrivit lite här. Jag vill passa på att tacka alla vänner och bekanta som finns där som stöd. Jag kommer finnas där för er också, tusen gånger om. Sen en liten uppmaning till alla djurägare där ute! Krama er pälsklingar (och opälsklingar också, om ni har nakenvovvar eller ormar) riktigt hårt och berätta för dem hur mycket de betyder för er, lukta på dem (de bör vara nybadade, hehe) och spara det minnet längst inne i hjärnan, så att ni aldrig gömmer.

Tack för att ni läser.
Tjing /Bella i Salami-version