Hej allihopa! (Känner mig lite som Kenza som pratar till typ 50 000 pers, haha!)

Idag tänkte jag prova en relativt ny motionsform, nämligen stavgång.
...
Jag vet! Nu himlar ni med ögonen sådär som min mormor brukar göra. MEN faktum är att det faktiskt är riktigt coolt att stavgånga sig fram genom livet! Bara man vet hur man gör! För sorry alla förtidspensionerade och tanter, stavarna är inget man krampaktigt ska hålla sig i och i snigelfart skjuta sin kroppsvikt framåt med. (Fast det kan man ju också, såklart..om man vill!)

Faktum är att jag gått på en stavgångskurs en gång i tiden, för Frizons räkning. (Nu lät jag uråldrig igen..det var trots allt förra året!) Jag vet nästan exakt hur man gör! (Det var iallafall de positiva tankarna som for igenom mitt huvud när jag kardborrade fast mina händer i stavarna)

Glad i hågen (och med tillfälligt förlängda armar i form av två pinnar med spets!) marscherade jag ut på gatan. Tog ett djupt andetag och satte igång. Att gå alltså. Det första som händer är att stavarna inte får fäste i marken på grund av allt grus. Nähäe?! Så jag bestämde mig för att bara gå naturligt och låta stavarna göra sitt. (Det slutade med att de släpades med i gruset likt två överskottsarmar) Nästa taktik - att ta ett djupt andetag och låtsas att jag åker skidor (för det har jag ju gjort så många gånger...not!) Det slutade med att den ena staven tog krokben på mitt högerben. Åh, elegant!

Slutsats: gå på gräs de första gångerna ni stavgångar.. och se till att ingen ser er.