Jag tänker ofta på hur jäkla lyckligt lottad jag är. Och då är jag ändå inte någon direkt fortunate son, som John Fogerty förmodligen skulle säga.

Det mesta som kan gå fel, brukar hända mig. Finns det en endast liten chans att halka på trappan ut från stans minsta kiosk (fullproppad med folk) och sätta sig på rumpan ner på stentrappan, så är det förstås mig det händer. Är det någon som lyckas med konststycket att TRO att någon glatt hälsar på en när man kör om med cykeln, så är det även här jag. Det hände alltså mig i förrgår, på väg hem från jobbet. Jag körde om en skolkamrat, som utbrister ett väldigt glatt hej. Jag blir förstås jätteglad och vänder mig om och bara 'HEJSAN!' tillbaks. Vad ser jag? Jo, tjejen har förstås svarat i telefon! Strike! tänkte jag, och cyklade något skamset vidare.

Okej fine, jag kanske råkade hamna i Fru Fumligs kropp, med en kroppskontroll som en spindel på ecstasy...men ändå! Jag är inte sämre än att jag kan skratta åt alla misslyckanden som genomförts genom de arton åren jag fumlat omkring här på jorden. (Ni kan ju tro att det finns en del failande missions under den perioden!) Bland det bästa som finns är trots allt att få andra människor att skratta.

Är man en dunderklump så får man göra det bästa av situationen helt enkelt!