(för er uppmärksamma textpoliser - oja, det är den sista raden i U2's magnifika sång Stuck In a Moment, älskart!)

Den här helgen har varit åt helvete. Ursäkta det vulgära språket guys, men ibland är sanningen brutal. Valborg var en trevlig tillställning, jag hängde med roliga människor hela kvällen, käkade kebabtallrikar så det stod härliga till, drack en billig öl inne på harrys (som förövrigt hade gratis inträde, jeeehaa!) och kände mig allmänt på topp.Jag var inte ens trött när jag gick och la mig, bara upprymd av glädje, sommar, kebab och glada människor! (Försökte även starta allsång inne på det lokala pizzahaket...Kajsa, vi måste investera i en megafon!!)

Sen...vaknade jag på fredagsmorgonen, fruktansvärt tidigt. Kände mig alla tiders och längtade efter att bita tag i dagen, om ni förstår vad jag menar! Därefter kommer en obehagskänsla smygande...jag spotifyar och känner mig obekväm med musiken, så jag stänger av. Drar på teven och börjar må illa av alla matreklamer (Speciellt Icas alla nya extrapriser, haha). Finns det förresten något mer obehagligt än att må illa? NEJ! Så jag bläddrar i inredningsmagasin och badar. Tänker att det ska lugna ner mitt upprörda matspälkningsystem.

Does it help? Nej! Några timmar senare har jag vomerat (mindre obehagligt ord) upp hela morgonens matintag, kan inte ens dricka vatten utan att få en fontäneffekt och känner mig som världens svagaste människa. Som en utmattad Voldemort ligger jag alltså på badrumsgolvet och har lite telefonkontakt med min mamma (som befinner sig i Grekland, känner hur jag plötsligt blev mycket...rikare) Jag är alldeles ensam hemma och ropar som Rudolf på sjukhuset i Sunes sommar, efter pappa... (Inte för att han var hemma, men det var ändå en lugnande känsla)

Igår började jag äta lite igen. Cola, äpple och frallor. Febern som levt rövare under natten, började klinga av alltmer. Blek, matt och väldigt oattraktiv började jag sakta vakna till liv igen. Jag skulle kunna jämföra känslan med att födas om på nytt. Allt kändes så fantastiskt...typ.

Nu ska jag fortsätta fylla på matsäcken med krubb! Peace, love and understanding!

Yours truly,
the Bell