Och DÄR fick jag ordning på bloggen igen! Nu kan man iallafall glida in här utan att riskera att drabbas av epsilepsianfall...och det känns ju skönt! 

En grej som inte känns så skön, är det faktum att jag har två viktiga telefonsamtal inplanerade. Jo, själva samtalen i sig är positiva, men att just JAG måste ringa upp känns...svettigt! Jag tror min telefonskräck grundar sig i att det ringde en hel del holländska bandysnubbar hem till oss under min uppväxt, eftersom pappa varit landslagstränare där. Jag var totalt skräckslagen varje gång jag råkade svara, eftersom jag inte fattade ett ord!

Sedan kom den stora brevvänsperioden i mitt liv! Jag skojar inte, hade förmodligen 17 brevvänner på en gång! Denna vänskap ville vi såklart utveckla. Jag kom på den enormt bra idén (?) att vi kunde ringa till varandra! Enda problemet var att jag vägrade ringa upp...så det fick min åttaåriga syster göra. ASSÅ HALLÅ?! Tänk er att få det här samtalet:

- Hej jag heter Becca och jag är din brevvän Bellas lillasyster, hon undrar om du vill prata med henne i telefon?

Gud så smidigt! Det är sånt man har småsyskon till!


...näe nu ringer jag! håll tummarna!